Så stod jag i funderingar vid metrons uppgång och såg som i en dröm vakten gå fram och tillbaka längs den taggtrådskrönta distriktsmuren. Fyra tåg hade kommit, fyra gånger hade skarorna strömmat upp i dagsljuset, då äntligen Linda passerade spärren. Jag skyndade fram till henne och vi fortsatte sida vid sida.
Tala kunde vi naturligtvis inte för luftflottans övningar, som varken dag eller natt tillät något samtal att föras utomhus. I alla fall såg hon min glada min och nickade uppmuntrande, fast allvarlig som alltid. Inte förrän vi hunnit in i bostadshuset och hissen förde oss ner till vår våning, slöt sig en relativ tystnad omkring oss metrobullret, som skakade väggarna, var inte starkare än att man kunde tala obehindrat och ändå uppsköt vi försiktigtvis alla samtal, tills vi kommit in. Hade någon kommit på oss med att tala i hissen, skulle ju ingen misstanke varit naturligare än att vi dryftade ämnen som vi inte ville låta barnen eller hembiträdet höra. Sådana fall hade inträffat, då statsfiender och andra förbrytare velat använda hissen som konspirationslokal; det låg ju också nära till hands, eftersom polisöra och polisöga av tekniska skäl inte kunde monteras i en hiss och eftersom portvakten brukade ha annat att göra än springa och lyssna i trappnedgångarna. Vi teg alltså försiktigt ända tills vi stigit in i familjerummet, där veckans hembiträde redan dukat fram kvällsmaten och väntade med barnen, som hon hämtat ner ur husets barnvåning. Hon föreföll att vara en ordentlig och hygglig flicka, och vår vänliga hälsning berodde alltså inte bara på medvetandet om att hon, som alla hembiträden, var skyldig att avlägga rapport om familjen vid veckans slut en reform, som allmänt ansågs ha förbättrat tonen i många hem. En stämning av glädje och trevnad rådde kring vårt bord, särskilt som vår äldste son, Ossu, var med bland oss andra. Han hade kommit på besök från barnlägret, eftersom det var hemafton.
Jag kan tala om något roligt, sade jag till Linda över potatissoppan. Mitt experiment har kommit så långt att jag får börja med mänsklig materiel i morgon, under överinseende av en kontrollchef.
Vem tror du det blir? frågade Linda.
Utanpå märktes det säkert inte, men invärtes ryckte jag till vid hennes ord. De kunde vara helt oskyldigt menade. Vad var mera naturligt, än att en hustru frågade, vem som skulle bli mannens kontrollchef! På kontrollchefens kitslighet eller tillmötesgående hängde ju hur lång prövningstiden skulle bli. Det hade till och med hänt, att ärelystna kontrollchefer gjort kontrollandens uppfinning till sin egen, och man hade jämförelsevis lite möjlighet att värja sig mot sådant. Inte underligt då, om ens närmaste frågade vem det skulle bli.
Men jag lyssnade efter en underton i hennes röst. Min närmaste chef, och alltså sannolikt min blivande kontrollchef, var Edo Rissen. Och Edo Rissen hade förut varit anställd på den livsmedelsfabrik, där Linda arbetade. Jag visste, att de haft en hel del beröring med varandra, och av åtskilliga små tecken slöt jag mig till att han hade gjort ett visst intryck på min hustru.
Vid hennes fråga vaknade min svartsjuka och vädrade. Hur intimt var egentligen förhållandet mellan henne och Rissen? I en stor fabrik kunde det ofta hända, att två personer befann sig utom synhåll för de andra, i lagerlokalerna till exempel, där balar och lårar skymde utsikten genom glasväggarna och där kanske till råga på allt ingen annan var sysselsatt vid den tiden Också Linda hade ju haft sin tur som nattvakt i fabriken. Rissen kunde mycket väl haft sin vakt på samma gång. Allt var möjligt, till och med det värsta av allt: att det fortfarande var honom hon älskade och inte mig.
På den tiden undrade jag sällan över mig själv, över vad jag tänkte och kände eller över vad andra tänkte och kände, såvida det inte hade direkt praktisk betydelse för mig. Först senare, under min ensamma tid som fånge, har ögonblicken kommit att vända tillbaka som gåtor och tvingat mig att undra, tyda och tyda om. Nu, så långt efteråt, vet jag, att då jag så ivrigt hoppades på visshet i fråga om Linda och Rissen, ville jag egentligen inte ha en visshet om att där inte fanns något samband mellan dem. Jag ville ha visshet om att hon drogs åt annat håll. Jag ville ha en visshet som skulle göra slut på mitt äktenskap.
Men på den tiden skulle jag tillbakavisat en sådan tanke med förakt. Linda spelade en alltför viktig roll i mitt liv, skulle jag sagt. Och det var sant, inget grubbel och inga omtydningar har sedan kunnat ändra det. I betydelse hade hon gott kunnat ta upp tävlan med min karriär. Mot min vilja höll hon mig fast på ett rent oförnuftigt sätt.
Man kan tala om kärlek som ett föråldrat romantiskt begrepp, men jag är rädd att den finns likafullt, och ända från början rymmer den ett obeskrivligt kvalfullt element. En man dras till en kvinna, en kvinna till en man, och för vart steg man närmar sig varandra, har man givit till spillo något av sig själv; en serie nederlag, där man hoppades på segrar. Redan i mitt första äktenskap barnlöst och därför ingenting att fortsätta hade jag känt en försmak. Linda stegrade den till mardröm. Under de första åren vi var gifta hade jag verkligen en mardröm, fast jag då inte satte den i samband med henne: jag stod mitt i ett stort mörker, själv starkt belyst med strålkastarljus; utifrån mörkret kände jag Ögonen riktade på mig, och jag vred mig som en mask för att komma undan, medan jag inte kunde undgå att skämmas som en hund över de oanständiga trasorna jag hade fått på mig. Först senare förstod jag, att det var en god bild av mitt förhållande till Linda, där jag själv kände mig skrämmande genomskinlig, fast jag gjorde allt för att krypa undan och skydda mig, medan hon tycktes förbli samma gåta, underbar, stark, nästan övermänsklig, men evigt oroande, därför att hennes gåtfullhet gav henne ett förhatligt övertag. När hennes mun drog ihop sig till ett smalt rött streck å nej, det var inte ett leende, varken av hån eller glädje, snarare kunde det kallas en spänning, som när man spänner en båge och under tiden stod ögonen orörligt vidöppna då gick alltjämt samma ilning av ångest tvärsigenom mig, och alltjämt band hon mig och drog mig lika obarmhärtigt, fast jag anade, att hon aldrig skulle öppnas för mig. Jag förmodar det är på sin plats att använda ordet kärlek, när man mitt i hopplösheten ändå håller fast vid varandra, som om trots allt ett under kunde ske då själva kvalfullheten har fått ett slags eget värde och blivit ett vittnesbörd om att man åtminstone har ett gemensamt: väntan på något som inte finns.
Runtomkring oss såg vi föräldrar skiljas, så fort deras barnkull blivit färdig för barnlägret skiljas och gifta om sig för att bilda nya kullar. Ossu, vår äldste, var redan åtta år och hade alltså ett helt år varit i barnlägret. Laila, den yngsta, var fyra och hade tre år kvar i hemmet. Och sedan? Skulle vi också skiljas och gifta om oss, i den barnsliga föreställningen att samma väntan kunde bli mindre hopplös med en annan? Allt förnuft jag hade sade mig att det var en bedräglig illusion. En enda liten oförnuftig förhoppning viskade: nej nej att du har misslyckats med Linda beror på att hon vill till Rissen! Hon hör till Rissen, inte till dig! Skaffa dig klarhet om att det är Rissen hon tänker på så är allt förklarat, och du har ännu hopp om en ny kärlek med mening i!
Så underligt sammanslingrat var det som vaknade vid Lindas självklara fråga.
Förmodligen Rissen, svarade jag och lyssnade ivrigt in i den tystnad som följde.