Nu vändes allas ögon mot Lordens män, som stod kvar och inte visste vad de skulle göra. Det var uppenbart att Kyras ord träffat en nerv, för nu såg de på djuret som om det var något skämt som släpats upp ur jordens innanmäten, och de tycktes ha tappat allt intresse för det.
Efter en lång tystnad gav deras befäl till sist tecken åt sina män att plocka upp djuret, och så vände han om och marscherade iväg med bister min, tydligt irriterad och väl medveten om att han överlistats.
Folksamlingen löstes upp och spänningen avtog och ersattes av lättnad. Flera av hennes fars män kom fram för att visa sin uppskattning och lade händerna på hennes axel.
”Bra gjort”, sa Anvin, och såg uppskattande på henne. ”Du blir en bra härskare en dag.”
Byborna återgick till sitt, och det blev liv och rörelse igen och den spända stämningen försvann och Kyra vände sig om för att söka sin fars ögon. Hon märkte att han såg tillbaks på henne och att han inte stod mer än någon meter bort. Inför sina mannar var han alltid reserverad mot henne, och den här gången var inget undantag – hans min var uttryckslös, men han nickade lätt, och hon visste att den nicken visade uppskattning.
Kyra tittade bort och såg Anvin och Vidar ta tag i sina spjut för att gå vidare, och hon kände pulsen slå snabbare.
”Får jag följa med?”, frågade hon Anvin, eftersom hon visste att de var på väg mot träningsfältet med resten av faderns män.
Anvin såg nervöst mot hennes fars håll, medveten om att han skulle misstycka.
”Snön faller allt tätare”, svarade han till sist med tvekan i rösten. ”Och det börjar bli mörkt.”
”Men det hindrar ju inte er”, protesterade Kyra.
Han grinade brett.
”Nej, det gör det ju inte”, erkände han.
Anvin blickade bort mot hennes far igen, och hon vände sig om och såg honom skaka på huvudet innan han vände sig för att gå in igen.
Anvin suckade.
”De förbereder en verklig fest till kvällen”, sa han. ”Det är bäst att du går in.”
Kyra kunde själv känna doften – luften var tung av fint kött över elden – och hon såg bröderna vända om och gå in, tillsammans med mängder av bybor som nu skyndade för att förbereda festligheterna.
Men Kyra vände sig bort och kastade längtansfulla blickar ut mot träningsfälten.
”Maten kan vänta”, sa hon. ”Men det kan inte träningen. Låt mig få följa med.”
Vidar log och skakade på huvudet.
”Är du säker på att du är en flicka, och inte en krigare?”, frågade han.
”Kan jag inte vara både och?”, svarade hon.
Anvin gav ifrån sig en lång suck, och skakade på huvudet.
”Din far skulle flå mig levande”, sa han.
Men så nickade han till sist.
”Du tar visst inte ett nej”, slog han fast, ”och det är mer hjärta i dig än i hälften av mina mannar. Och det skadar väl inte om vi blir en till.”
*
Kyra sprang över det snötäckta landskapet, i spåren av Anvin, Vidar och flera andra av faderns män, och med Leo som vanligt vid sidan. Snön föll allt tätare, men hon brydde sig inte. Hon kände sig lika fri och upprymd som alltid när hon passerade Kämparporten, det låga portvalv som ledde genom muren in till träningsfältet. Hon drog djupt efter andan när hon sprang ut på den plats hon gillade bäst i världen, där de mjuka kullarna nu var täckta av snö och omgivna av en oregelbunden stenmur med några hundra meters diameter. Hon tyckte att allt såg ut precis som det skulle när hon blickade ut över alla män som tränade och red till häst med lans och siktade mot avlägsna mål. I hennes ögon var det meningen med livet.
Träningsfältet var avsett för faderns mannar. Kvinnor var inte tillåtna, och det var heller inte pojkar som ännu inte fyllt arton, och inte bjudits in. Brandon och Braxton väntade otåligt varenda dag på att bjudas in – men Kyra misstänkte att det aldrig skulle hända. Kämparporten var avsedd för redbara, härdade krigare, och inte för skrytmånsar som hennes bröder.
Kyra sprang över fälten. Här var hon lyckligare och mer levande än någon annanstans. Energin där innanför murarna var påtaglig och det var fullt av hennes fars bästa krigare, alla med något olika rustningar och härkomst från olika delar av Escalon, alla män som med tiden sökt sig hit till fortet. Där fanns män från södern, från Thebus och Leptis, från rikets mitt och då särskilt huvudstaden Andros, men även från bergen i Kos, västerlänningar från Ur, flodkarlar från Thusis och alla män från grannskapen i Esephus. Där fanns också män från Irsjön, och de som kommit hela vägen från Eviga fallen. Alla bar olika färger och rustningar och använde olika typer av vapen. Alla var de män av Escalon, men var och en representerade sin egen trakt. Det var en bländande uppvisning av kraft.
Hennes far var den förre kungens förkämpe och en man som bemöttes med stor respekt. I dessa tider och detta splittrade kungadöme var han den ende som folk kunde samlas kring. Faktum var att när den gamle kungen beslutat sig för att de skulle lägga ned sina vapen utan strid så hade folket uppmanat hennes far att ta tronen och leda striden vidare. Med tiden hade de främsta av den gamle kungens krigare sökt sig till honom, och nu växte styrkorna dagligen, så att Volis fått en här som snart gick upp mot huvudstadens. Kanske var det därför, tänkte Kyra, som Lordens män kände ett sådant behov av att de förödmjuka dem.
På andra håll i Escalon tillät Pandesiens ståthållare knappast riddare att samlas eller liknande friheter, av rädsla för uppror. Men här i Volis var det annorlunda. Här hade pandesierna inget annat val. De var tvungna att tillåta det eftersom man behövde så dugliga män som möjligt för att hålla vakt vid Flammorna.
Kyra vände sig och tittade bort, bortom murarna och bortom de mjuka kullarna. Långt borta vid horisonten så gick det precis att se den, till och med genom snöfallet: den där svaga glöden från Flammorna. Det var eldväggen som skyddade Escalons gräns mot öster, Flammorna, en femton meter bred och skyhög mur av eld som brann lika klart som alltid där borta och lyste upp i natten. Man såg hur den sträckte sig utmed horisonten, allt tydligare ju mörkare det blev. Flammorna sträckte sig i nästan åtta mil, och de var det enda som stod mellan Escalon och det folk av vilda troll som levde i öster.
Men trots den så bröt sig troll igenom och skapade kaos och förödelse, och om det inte varit för Vaktposterna, hennes fars modiga män som höll Flammorna vid liv, så skulle Escalon inte ha varit mer än ett land av slavar åt trollen. Trollen fruktade vatten och kunde därför bara anfalla Escalon landvägen, och Flammorna var det enda som höll dem stångna. Vaktposterna gjorde sina skift och patrullerade, och de behövdes av Pandesien. Även andra fanns utposterade vid Flammorna – inkallade, slavar och förbrytare – men hennes fars män, Vaktposterna, var de enda verkliga soldaterna bland dem, och de enda som visste hur man höll Flammorna vid liv.
I utbyte tillät Pandesien att Volis män fick behålla vissa små friheter, som fortet och träningsfälten, riktiga vapen – alltsammans små smakprov på den frihet som fick dem att fortsatt känna sig som fria krigare, även om det var en illusion. De var inga fria män, och det visste de. De levde dagligen med en obekväm blandning av frihet och slaveri som ingen i längden kunde uthärda.
Men här innanför Kämparporten var männen åtminstone fria som förr att vara krigare och tävla och träna och förbättra sina färdigheter. De representerade det bästa av Escalon, bättre krigare än några Pandesien kunde erbjuda. Alla var veteraner från Flammorna och gick på skift där, bara en dagsritt bort. Kyra önskade inget hellre än att bli en av dem, att visa sig värdig och utposteras vid Flammorna för att kämpa mot de troll som bröt sig igenom och skydda sitt land från invasion.