Men hos oss själva om vi duka under.”
William Shakespeare
Julius Caesar
(Övers. Hagberg)
KAPITEL ETT
Kyra stod på toppen av kullen. Marken var hårdfrusen under stövlarna, snön föll omkring henne, och hon försökte glömma den bitande kylan, höjde bågen och tog sikte på målet. Hon kisade med ögonen och stängde ute resten av världen – vindpustarna och en kråkas läte i fjärran – och tvingade sig att inte se något annat än den magra björken långt borta, kritvit och ensam bland landskapets mörka tallar. Fyrtio meter. Det var ett skott som ingen av hennes bröder skulle klara, som inte ens någon av hennes fars män skulle klara. Men det ökade bara hennes beslutsamhet – hon som både var yngst och den enda flickan ibland dem.
Kyra hade aldrig passat in. En del av henne ville naturligtvis göra allt som förväntades av henne och umgås med de andra flickorna, som det passade sig, och ägna sig åt sysslor i hemmet. Men innerst inne var det inte den hon var. Hon var sin fars dotter, med en krigares hjärta, och precis som honom så kunde hon inte hålla sig innanför stenmurarna i fortet, och bli fast i ett liv vid husets härd. Hon var en bättre skytt än männen – faktum var att hon redan sköt bättre än faderns bästa bågskyttar – och hon var beredd att göra vad som helst för att visa dem allihop – och i synnerhet visa sin far – att hon förtjänade att tas på allvar. Hennes far älskade henne, det visste hon. Men han vägrade att ta henne för den hon var.
Kyra tränade helst långt bort från fortet, ensam här ute på Volis slätter. Det passade henne bäst. Som enda flicka i ett fort med krigare så hade hon lärt sig att vara ensam. Det hade blivit en vana att dra sig undan varje dag, hit till favoritplatsen högt uppe på platån med utsikt över fortets oregelbundna stenmurar, där man hittade bra, smala träd som vara svåra att träffa. Smällarna från hennes pilar som träffade stammarna ekade ständigt över byn, och det fanns inte ett träd häruppe som skonats från hennes övningar och stammarna var ärrade och i vissa fall redan böjda.
Kyra visste att de flesta av faderns bågskyttar tog sikte mot de möss som fanns överallt på fälten, och det hade hon själv också gjort när hon först börjat träna. Det hade inte varit svårt att ta död på dem, men det hade fått henne att må illa. Hon var orädd, men också känslig, och hon ogillade tanken på att döda levande varelser i onödan. Hon hade svurit att aldrig mer sikta på något levande om det inte utgjorde en direkt fara eller anföll, som vargfladdermössen som flög nära faderns fort om nätterna. Dem hade hon inget emot att ta kål på, inte minst sedan hennes lillebror Aidan fått ett bett som gjort honom sjuk i ett halvt månvarv. Dessutom var de snabbast av alla varelser som fanns att få tag på därute. Om hon kunde träffa en av dem, och särskilt på natten, då kunde hon träffa vad som helst. Hon hade tillbringat en hel natt under fullmånen med att skjuta mot dem från sin fars torn, och i gryningen efter hade hon ivrigt rusat ut och jublat över att få se mängder av vargfladdermöss på marken, fulla av hennes pilar. Byborna hade trängts omkring dem och stirrat med häpna blickar.
Kyra tvingade sig själv att fokusera. Hon såg skottet för sitt inre öga, såg sig lyfta bågen, snabbt dra bak strängen till kinden, och släppa den utan att tveka. Det verkliga bågskyttet skedde redan innan själva skottet, så mycket visste hon. Hon hade sett många skyttar i sin egen ålder dra tillbaks strängen, bara för att tveka – och då vetat att de skulle missa. Hon tog ett djupt andetag, höjde bågen och drog och släppte strängen, allt i en enda beslutsam rörelse. Hon behövde inte ens titta upp för att veta att hon träffat sitt träd.
Kyra hörde ett gnällande läte vid fötterna och såg ned på Leo, vargen som alltid följde henne och nu gned sig mot hennes ben. Leo var en fullvuxen varg, och han räckte henne nästan till midjan. Han var lika beskyddande om henne som hon var om honom, och de var oskiljaktiga från varandra i faderns fort. Kyra kunde inte gå någonstans utan att Leo skyndade efter, och hela tiden höll hans sig vid hennes sida, om nu inte en kanin eller ekorre korsade vägen – då kunde han vara borta i timmar.
”Jag har inte glömt bort dig, pojken”, sa Kyra och satte handen i fickan och tog fram ett ben som blivit över från festen kvällen innan. Han snappade åt sig och travade glatt vidare intill.
Kyra gick vidare. Andedräkten steg i dimman framför henne och hon hängde bågen över axeln och andades i sina kalla händer. Hon gick över den vida, platta slätten och blickade ut. Härifrån såg hon hela landskapet, med Volis mjuka kullar som vanligtvis var gröna men nu klädda i snö. Det här var provinsen med hennes fars fästning, inbäddad i kungariket Escalons nordöstra hörn. Härifrån hade Kyra fågelperspektiv över allt som försiggick i fortet, över bybor och krigare som kom och gick, över fästningsmurarna och tornen som reste sig mäktiga bland kullarna och såg ut att breda ut sig i evigheter. Volis var störst av alla fästningar på landsbygden. Några av byggnaderna var hela fyra våningar höga, och de omgavs av imponerande murar. Fortet hade ett runt torn på ena sidan. Det var ett kapell för husfolket, men för henne mest av allt ett ställe för att klättra upp och se ut över landskapet och vara för sig själv. Stenbyggnaderna omgavs också av en vallgrav som korsades av en bred väg och en bro, och utanför denna fanns fler imponerande murar, vallar och diken. Det var en plats värdig en av kungens främsta krigare – hennes far.
Fastän Volis var det sista fästet i riket innan Flammorna, åtskilliga dagsritter från Escalons huvudstad Andros, så var det hem åt många av den förre kungens största krigare. Det hade blivit ett landmärke, och dessutom hem åt de hundratals bybor och bönder som levde inom eller intill de skyddande murarna.
Kyra tittade ned på alla de små lerhus som låg inbäddade bland kullarna i utkanten av fortet. Rök steg från skorstenarna och bönder skyndade fram och åter i sina förberedelser inför vintern, och inför kvällens festligheter. Kyra visste att det faktum att byborna kände sig trygga nog att bo utanför huvudmurarna – något man inte såg på andra håll i Escalon – var ett tecken på deras stora respekt för hennes fars förmåga. De var trots allt inte mer än en hornstöt bort från beskydd. Hennes fars mannar kunde genast kallas in.
Kyra tittade ned mot vindbryggan, som alltid packad med folk – bönder, skomakare, slaktare, smeder, och naturligtvis, krigare – alla på språng, från fortet ut till landsbygden och tillbaks igen. Innanför fästningsmurarna fanns nämligen inte bara plats för logi och träning, utan också för mängder av kullerstenstorg där köpmän samlades. Dagligen ställde de upp sina stånd och sålde sina varor, prutade och visade upp dagens fångst eller exotiska kryddor och sötsaker som handlats från andra sidan havet. På torgen kände man alltid en eller annan doft från fjärran, av något märkligt té eller av sjudande stuvning. Ibland förlorade hon sig i timmar bland allt det där. Och alldeles utanför murarna – och det var en syn som fick hjärtat att slå lite snabbare – låg Kämparporten, en cirkelrund arena med en låg stenmur där hennes fars män tränade. Hon såg upphetsat hur mannarna sprängde fram i räta linjer med hästarna och försökte träffa mål med lansarna – i sköldar som hängde från träden. Hon längtade så att det gjorde ont efter att få vara med och träna med dem.
Plötsligt hörde Kyra en röst som ropade bortifrån porthuset, en som hon kände väl igen och som fick henne att vända sig om, genast på alerten. Det var något rabalder i folkmassan, och när hon tittade närmare såg hon en grupp bryta sig lös ur trängseln och ge sig av på väg mot huvudvägen. Hon såg sin lillebror, Aidan, ledd av hennes två äldre bröder, Brandon och Braxton. Kyra stelnade till, genast på sin vakt. Det hördes tydligt på hennes lillebror att de äldre bröderna inte hade något trevligt i tankarna.