Anvin såg närmare på såren och granskade de små pilspetsarna som ännu satt kvar och resterna av trä, där bröderna brutit av skaften på hennes pilar. De hade brutit av dem intill spetsen, så att ingen skulle kunna se vad det egentligen var som fällt djuret. Men Anvin var inte vem som helst.
Kyra såg Anvin granska såren, såg hur hans ögon smalnade av, och insåg att han snabbt förstått hur allt låg till. Han böjde sig ned, tog av sig handsken och tryckte fingrarna i vildsvinsögat, och drog fram den ena pilspetsen. Han höll upp den blodiga spetsen och vände sig sedan med skeptisk min mot bröderna.
”En spjutspets, sa ni?”, frågade han ogillande.
En obekväm tystnad föll över gruppen och Brandon och Braxton såg nervösa ut för första gången och vred på sig.
Anvin vände sig mot Kyra.
”Eller kanske en pilspets?”, fortsatte han, och Kyra såg kuggarna gå runt i huvudet på honom när han drog sina egna slutsatser.
Anvin klev fram till Kyra och drog fram en pil ur hennes koger och höll upp den bredvid pilspetsen i handen. De hörde ihop, det kunde alla se. Han såg stolt och menande på Kyra, och plötsligt kände hon allas ögon på sig.
”Det var ditt skott, eller hur?”, sa han, mer som ett påstående än en fråga.
Hon nickade.
”Det var det”, svarade hon kort, och älskade honom för att han gav henne erkännandet som gav henne upprättelse.
”Och det var skottet som fällde”, avgjorde han. Det var en iakttagelse och inte en fråga, och sades med hård och beslutsam röst när han såg granskande på vildsvinet.
”Några andra sår än de här två ser jag inte”, fortsatte han och drog med handen genom pälsen – tills han stannade vid örat. Han såg granskande på det, och vände sig sedan med förakt mot Brandon och Braxton. ”Om ni nu inte vill kalla spjutspetssnudden här för ett sår, det vill säga.”
Han höll upp vildsvinets öra, och Brandon och Braxton rodnade när krigarna skrattade.
Ytterligare en av faderns män steg fram. Vidar. Han var en nära vän till Anvin, en kort och senig man i trettioårsåldern med ett tärt ansikte med ett ärr över näsan. Att döma av den tunna kroppen kunde man inte tro det, men Kyra visste bättre: Vidar var hård som sten och berömd för sin skicklighet i närstrid. Han var en av de hårdaste män hon träffat och känd för sin förmåga att vinna i brottning mot två män dubbelt så stora som honom själv. Alltför många män hade misstagit sig på hans ringa storlek och retat honom – bara för att lära sig läxan den hårda vägen. Även han hade tagit Kyra under sina vingar och var alltid beskyddande.
”Det ser ut som att de missade”, sammanfattade Vidar, ”och som att flickan räddade dem. Vem lärde er att kasta egentligen?”
Brandon och Braxton såg allt nervösare ut. Det var uppenbart att de tagits på bar gärning med lögn, och ingen av dem sa ett ord.
”Det är en allvarlig sak att ljuga om vad man dräpt”, sa Anvin hotfullt och vände sig mot bröderna. Ut med det nu. Er far skulle vilja att ni sa sanningen.”
Brandon och Braxton blev stående och skruvade på sig, uppenbarligen obekväma. De såg på varandra som om de tvekade om vad de skulle säga. Det var första gången Kyra kunde påminna sig att hon sett dem med tunghäfta.
Just som de skulle till att säga något skar plötsligt en främmande röst genom trängseln.
”Det spelar ingen roll vem som hade ihjäl svinet”, hördes rösten. ”Nu är det vårt.”
Kyra vände sig om med de andra, häpen över den grova och obekanta rösten – och fick en klump i magen när hon såg en grupp av Lordens män, lätt igenkännliga i sina scharlakansröda rustningar, som klev fram genom folkmassan, där byborna gick ur vägen för dem. De närmade sig vildsvinet och kastade giriga ögon mot det, och Kyra insåg hur mycket de ville ha trofén – inte för att de behövde den, utan för att förödmjuka hennes folk genom att ta detta lilla skäl till stolthet ifrån dem. Leo morrade vid hennes sida och hon lade en lugnande hand på hans nacke för att hålla honom tillbaka.
”I er herre ståthållarens namn”, sa en av Lordens män – en fetlagd soldat med låg panna, tjocka ögonbryn, stor buk och en nuna som liksom fastnat i en min av dumhet – ”tillvaratar vi detta vildsvin. Ståthållaren tackar er för er gåva på denna helgdag.”
Han gjorde ett tecken åt sina män, och de gick fram mot vildsvinet som för att ta det.
När de gjorde det klev Anvin, med Vidar vid sidan, plötsligt fram och ställde sig i vägen för dem.
En häpen tystnad sänkte sig över folksamlingen – ingen satte sig upp mot Lordens män, det var en oskriven lag. Ingen ville väcka Pandesiens vrede.
”Ingen har vad jag vet erbjudit er någon present”, sa Anvin med stål i rösten, ”eller till er herre ståthållaren.”
Folksamlingen tätnade och hundratals bybor trängde sig fram för att bevittna den spända situationen. Samtidigt backade andra undan, för att ge plats åt de två männen när spänningen i luften blev allt tätare.
Kyra kände hjärtat bulta i bröstet. Utan att hon tänkte på det kramade hon hårdare om bågen, väl medveten om att situationen kunde förvärras. Lika mycket som hon ville slåss och få sin frihet så visste hon att folket här inte hade råd att väcka ståthållarens ilska. Även om de på något mirakulöst sätt skulle lyckas besegra de pandesier som var här så hade de hela Pandesiens armé bakom sig. De kunde kalla på mängder av män, talrika som alla droppar i havet.
Men samtidigt var Kyra så stolt över Anvin för att han stod upp mot dem. Förr eller senare var någon tvungen att göra det.
Soldaten blängde bistert på Anvin.
”Vågar du trotsa din herre ståthållaren?”, frågade han.
Anvin rörde sig inte.
”Det där vildsvinet är vårt – ingen har gett det till er”, sa Anvin.
”Det var ert”, rättade soldaten. ”Men nu hör det till oss.” Han vände sig mot sina män. ”Ta med det där vildsvinet”, befallde han.
Lordens män närmade sig, men när de gjorde det klev mängder av hennes fars män fram till stöd för Anvin och Vidar, i vägen för Lordens män och med händerna på vapnen.
Stämningen var så tät att Kyra kramade om bågen tills knogarna vitnade. Och det kändes hemskt alltsammans, som om det på något vis var hon som var ansvarig för alltihop eftersom det var hon som dräpt vildsvinet. Hon anade att något hemskt höll på att hända och förbannade sina bröder för att de fört det illavarslande djuret tillbaks till byn, och särskilt till Vintermånen. Det hände alltid underliga saker den helgen. Det var märkliga tider, när de döda sades gå mellan världarna. Varför hade hennes bröder nödvändigtvis behövt provocera andemakterna så där?
Männen stod ansikte mot ansikte på randen till ett blodbad, redo att dra sina svärd, när plötsligt en befallande stämma hördes i luften, dånande genom tystnaden.
”Det är flickans byte!”, sa rösten.
Det var en hög röst, full av självförtroende. Det var en röst som krävde uppmärksamhet, och en röst som Kyra beundrade och respekterade mer än alla andra – hennes fars röst, kommendör Duncans.
Allas ögon vände mot hennes far när han kom gående, och folkmassan vek respektfullt undan för att ge honom plats. Där stod han, som rena berget till karl – längre än de andra och med bredare axlar, yvigt brunt skägg och halvlångt, gråsprängt, brunt hår. Han hade pälsverk över axlarna, två långsvärd i bältet och ett spjut över ryggen. Hans rustning, Volis svarta, hade en drake – symbolen för deras ätt – inristad i bröstplåten. Hans vapen var nötta och slitna efter mängder av strider och han utstrålade erfarenhet. Han var en man att frukta, en man att beundra, och en man som alla visste var rättvis. Han var en man som var älskad, men ännu mer respekterad.
”Det är Kyras byte”, upprepade han, med en ogillande blick mot bröderna, och vände sig sedan och såg på Kyra, utan att bevärdiga Lordens män med en blick. ”Det är upp till henne at besluta om vad som ska ske med det.”