Eric stred genom dem som en vind, lade ned ett dussin soldater innan de knappt hade en chans att försvara sig. Och Hertigens män, alla runt omkring honom, raljerade.
Bakom honom, nådde resten av Hertigens män också toppen, Brandt och Hertigen i spetsen, kämpade vid Erecs sida. Snart vände lyckan, och de befann sig trycka tillbaka Imperiets män, och liken hopade sig runt dem.
Erec drog ur led, tillbaka till den sista Imperiesoldaten som var kvar på toppen, och han drev honom tillbaka, lutade sig sedan bakåt och sparkade honom och skickade ut honom till Imperiets sida, skrikande när han ramlade baklänges.
Eric och alla hans män stod där, för att hämta andan; Erec gick framåt, över den breda avsatsen, till den yttersta kanten av Imperiet, vid sidan av klippan. Han ville se vad som låg nedanför. Imperiet hade slutat skicka upp män dit, klokt, men Erec hade en dålig känsla av att de fortfarande kunde ha några i reserv. Hans män kom upp bredvid honom och tittade också ner.
I Erecs vildaste fantasi hade ingenting förberett honom för vad han såg nedan. Hans hjärta nästan stannade. Trots de hundratals män som de hade lyckats döda, trots att de framgångsrikt hade spärrade av klyftan och intagit Höglandet, fanns det fortfarande tiotusentals Imperiesoldater kvar där nere.
Erec kunde knappt tro det. Det hade tagit allt de hade, att komma så här långt, och alla de skador de hade ställt till med, hade inte ens satt ett spår i den oändliga mängden av pansar i Imperiet. Imperiet skulle bara skicka fler och fler män upp dit. Erec och hans män kunde döda ett dussintal, kanske till och med ett hundratal. Men till slut, skulle dessa tusentals män komma igenom.
Erec stod där, kände hopplöshet. För första gången i sitt liv, visste han, att han var på väg att dö, här, på denna avsats, på denna dag. Det fanns ingen väg ut ur det. Han ångrade sig inte. Han hade satt upp ett heroisk försvar, och om han skulle dö, fanns det inget bättre sätt, eller plats. Han grep sitt svärd och stålsatte sig, och hans enda tvekan var att Alistair skulle vara i säkerhet.
Han tänkte, att kanske, i hans nästa liv skulle han ha mer tid för henne.
"Ja, vi hade ett bra anfall," hördes en röst.
Erec vände sig om för att se Brandt som stod där bredvid honom, med handen på fästet av sitt svärd, hade också resignerat. Dessa två hade kämpat otaliga strider tillsammans, hade varit underlägsna många gånger—och ändå hade Erec aldrig behövt sett det uttryck i sin väns ansikte som han nu såg Det måste ha avspeglat hans eget: det signalerade att döden var här.
"Åtminstone ska vi dö med svärden i våra händer", sade Hertigen.
Han tolkade Erecs tankar exakt.
Nedanför, fanns Imperiets män, och som om de kände på sig, tittade de upp. Tusentals av dem började springa, för att marschera unisont, på väg mot klippan, med dragna vapen. Hundratals av Imperiets bågskyttar började knäböja och Erec visste att det skulle bara dröja kort ögonblick innan blodsutgjutelsen skulle börja. Han stålsatte sig och andades djupt.
Plötsligt hördes ett vrålande ljud någonstans uppe i luften, ut över horisonten. Erec tittade upp och granskade molnen, undrande om han hörde saker som inte fanns. En gång hade han hört vrål från en drake, och han trodde kanske det lät som det. Det hade varit ett ljud han aldrig hade glömt, som han hade hört under sin utbildning, under De Hundra. Det var ett vrål han aldrig hade trott sig, få höra igen. Det kunde inte vara möjligt. En drake? Här i Ringen?
Erec sträckte på halsen och i fjärran, då att molnen särades, såg han en vision som skulle etsas in i hans sinne för resten av hans liv: flygande mot dem, dess stora vingar flaxade, kom en enorm violett drake med stora, glödande röda ögon. Synen fyllde Erec med rädsla, större än någon armé hade kunnat göra.
Men när han tittade närmare, vände hans rädsla till förvirring. Han trodde att han kunde se två personer ridande på ryggen av draken. När Erec gnuggade sina ögon, kände han igen dem. Spelade hans ögon honom ett spratt?
Där, på ryggen av draken, satt Thorgrin och bakom honom, med ett grepp om midjan på Thor, satt kung MacGils dotter. Gwendolyn.
Innan Erec kunde börja bearbeta det han såg, dök draken ner, med en störtdykning mot marken som en örn. Den öppnade sin mun och vrålade ut ett hemsk ljud, ett ljud så skarp att en sten bredvid Erec spräcktes. Hela marken skakade då draken dök, öppnande sin mun och andades ut en eld som inte liknade något Erec någonsin varit med om.
Dalen fylld med skrik och rop av tusentals Imperiesoldater, när flamma efter flamma av eld uppslukade dem, hela dalen blev upplyst av eldens lågor. Thor beordrade draken att flyga upp och ner längs leden av Andronicus män, utplånade stora antal av dem på ett ögonblick.
De återstående soldaterna vände och flydde, rusade mot horisonten. Thor jagade ifatt dem också, beordrande sin drake att andas ut mer och mer eld.
Inom en kort stund, var alla män nedanför Erec—de män han hade varit så säker på skulle leda till hans död, var nu själva döda. Det återstod inget av dem annat än förkolnade lik, eld och lågor, själar som en gång hade levt. Hela Imperiets bataljon var borta.
Erec såg upp, med munnen öppen i chock, och tittade på när draken steg högt upp i luften, flaxade sina stora vingar och flög förbi dem. På väg norrut. Hans män utbröt i ett högt jubel när den passerade dem.
Erec var mållös av beundran över Thors ärofyllda insats, hans oräddhet, hans kontroll över denna best—och över bestens makt. Erec hade fått en andra chans i livet, han och alla hans män-och för första gången på lång tid, kände han sig optimistisk. Nu kunde de vinna. Även mot Andronicus miljoner män, med en best som denna, kunde de faktiskt vinna.
"Män, marschera!" befallde Erec.
Han var fast besluten att följa drakens spår, lukten av svavel, utbrottet på himlen, var den än ledde dem. Thorgrin hade återvänt, och det var dags att slå sig samman med honom.
KAPITEL ÅTTA
Kendrick manar på sin häst, omgiven av sina män, tusentals av dem som samlats i mängd utanför Vinesia, den stora staden som Andronicus bataljon hade dragit sig tillbaka till. En långt, fällgaller av järn spärrade stadsportarna, dess stenmurar var tjocka, där tusentals Andronicus män myllrade hit och dit, vida överträffande Kendricks armé. Valet av ett överraskningsmoment var inte längre aktuellt.
Det som var värre, var de tusentals Andronicus män man kunde se bakom staden, förstärkningar, flödande in över slätterna. Precis när Kendrick trodde att de hade fått dem på flykt, hade situationen snabbt vänt om. I själva verket, marscherade nu armén mot Kendrick, ordnad, disciplinerat, en massiv våg av förstörelse.
Det enda alternativet nu, var att dra sig tillbaka till Silesia, för att hålla det temporärt tills Imperiet tog det ännu en gång, och de alla var slavar igen. Och detta skulle aldrig få ske.
Kendrick hade aldrig varit den som retirerade inför en konfrontation, även om han var underlägsen, och så var inte heller någon av de andra modiga krigarna i MacGils armé, Silesia, i Silvergardet. De skulle alla, det visste Kendrick, slåss med honom intill döden. Och när hans grepp hårdnade om fästet av sitt svärd, visste han precis vad han skulle göra på denna dag.
Imperiets män gav ifrån sig ett stridsrop, och Kendricks män svarade med ett eget, ännu högre.
När Kendrick och hans män rusade nerför sluttningen för att möta den analkande armén, visste de, att detta var en strid de inte kunde vinna men fast beslutna på att genomföra den i alla fall, Andronicus män satte fart och sprang emot dem. Kendrick kände vinddraget genom håret, kände vibration av svärdfästet i handen, och visste att det bara var en tidsfråga innan han befann sig vilse i detta höga skrammel av metall, i den stora, välbekanta svärdsriten.