Dörren till rummet hade öppnats för en sällsam företeelse, en kvinna på bortåt sextio år, nästan lika bred som hon var lång. För att ersätta vad hon saknade i den vertikala dimensionen bar hon ett krusigt negerhår, som lyfte sig minst trettio centimeter i den jorden omgivande luftkretsen. Hon hade korallringar i öronen och silkesschal över axlarna. Men om hennes yttre var sällsamt, betydde det intet mot den eekt, hon framkallade, då hon öppnade munnen. Ty i stället för mentonnesiska kom det därur den mest smattrande osloitiska, som någonsin genljudit utanför kvarteret Grönland i den norska huvudstaden. För många år sedan hade Geneviève så hette det yviga hårets ägarinna lämnat Mentone för att bli tredje köksa på franska legationen i Oslo, och eftersom norrmännen ha det gemensamt med engelsmännen, att de ogärna lära sig något annat språk än sitt eget, och eftersom Geneviève var en kärleksfull natur, hade hon sakta men säkert tvingats att tala norska. Numera gjorde hon det med ett ordval som kunde komma en härdad sjöbjörn att blekna. Hennes sätt att kalla en fransk spårvagn för trikken, var oefterlikneligt, hennes Fanden hakke mig satte punkt även för den hetsigaste debatt på Mentones torg.
Ja, Geneviève, vad nns det till frukost?
Geneviève svarade utan tvekan:
Ägg, havregröt och choklad!
Skalden Ebb ryckte till, som om hon kastat honom tre oanständiga ord i ansiktet.
Ägg, havregröt och Hör på, Geneviève! Jag råkade Vanloo i går kväll.
Honom Vanloo? Då blev det sent, skjönner jeg? Men om Ebb tror, att han får annat än ägg, havregröt och choklad av den anledningen, misstar han sig!
Det blev visst litet senare än det borde ha blivit. Jag hade tänkt mig, att en salt sill och
Ebb vet, vad doktorn har sagt. Ägg, havregröt och
Doktorn! Den störste dumbom jag någonsin råkat var läkare! Vet Geneviève, vad han påstod? Att det gör detsamma, vad man dricker, eftersom alla »rusdrycker» innehåller detsamma, nämligen etylalkohol! Alla böcker äro också tryckta med typer, men därför har inte Bibeln samma verkan som Boccaccio
Ebb vet, att jag inte kan läsa. Det blir havregröt och
Så sant som det här huset är mitt
Så sant som jag har lovat att passa Ebb
Hur länge debatten kunde ha fortsatt på detta vis vet ingen, men i detta ögonblick kom det en gäll signal från ytterdörren. När Geneviève återvände bar hon en bricka med två sammanvikta blå papperslappar och karskheten i hennes sätt var borta. Ty all vistelse i höga Norden hade inte berövat henne hennes medfödda, sydländska respekt för telegrafväsendet. En man, som mottog budskap, vilka passerade genom trådar uppe i luften, ja, vilka till och med sades kunna komma direkt genom luften en sådan man var inte någon vanlig dödlig. Hon spratt till vid ett skratt, som var ovanligt dånande för att komma ur två sjuka lungor.
Jaså, det tror ni mina herrar! Ni kommer till Mentone i morgon kväll, herr Trepka, och skulle gärna vilja konferera med mig om en sak, som jag förmodligen hört om! Jo tack jag har hört om saken! Och ni, herr Lütjens, kommer likaså till Mentone och ville gärna tala med mig om en sak, som jag förmodligen hört om!
Herr Ebb skulle inte skratta så mycket, vågade Geneviève inskjuta. Det är inte bra för herr Ebbs lungor!
Skall jag inte skratta, när två herrar, som jag varken känner eller vill känna, telegrafera, att de komma på besök i morgon eftermiddag!
Genevièves hårman reste sig på ända.
Har man hört talas om slikt, da? ropade hon på dånande osloitiska. Tänker de tränga sig in här? Låt mig ta hand om dem! Hur se de ut?
Det vet jag inte, medgav skalden. Jag har aldrig råkat dem i verkligheten, bara i tidningsspalterna. Men det var frukosten, Geneviève.
Det blir ägg, havregröt och choklad, svarade Geneviève med iskall röst. Om Ebb tror, att jag tänker försumma mina plikter, därför att Ebb
Det är bra. Då går jag ut på stan och äter!
Var så god, gör det bara!
Skalden Ebbs svar var att gå rakt ut genom dörren med en hållning rakare än en eldgaels.
Han väntade på två små ord, på orden sill och potatis. Men de kommo inte. Han gjorde ryggen ändå rakare och öppnade trädgårdsgrinden. Allt var tyst bakom honom. Endast havet mumlade vid hans fötter. Och från fönstren i en grannvilla kom en metallklingande fransk röst:
Allo, allo, allo, ici Radio Méditerranée! Polisen i Mentone efterlyser ett bortkommet paket med ytterst farligt innehåll ren nikotin! En droppe nikotin är nog för att
Han tog vägen till Deux Lézards.
II
De Två Ödlorna, Bar-Tesalong-Bar, säger en skylt på Mentones halvmilslånga strandpromenad, vilken som ett band av kalksten och cement snor sig från italienska gränsen i öster till Cap Martin i väster. Om en förnuftigt planerande hjärna fått sörja för dess anläggning från början, skulle den tvivelsutan varit lika ryktbar som Strada di Chiaia i Neapel. Nu påminner den mest av allt om en av dessa strålande oskulder från landet, som i Boccaccios berättelser falla oer för kulturens frestelser: genom årtionden ha alla Rivierans byggmästare fått besmutsa denna undersköna strandremsa med utöden av sin fantasi. Det är fåfängt att söka två hus som ha samma stil. Det är fåfängt att söka något som har stil.
De Två Ödlorna tillhör tvenne systrar, fröknarna Titine och Lolotte. Lolotte är alltid blond. Titine är stundom blond, stundom röd, stundom svart. Lolotte är känslosam, Titine frivol. Lolotte har till uppgift att underhålla de gamla tedrickande damer, som utgöra basen för Rivierans välstånd, det plankton, varpå dess många rovskar i sista hand leva. Titines uppgift är att ge barens manliga gäster en ersättning för kvinnligt umgänge. Ingen kan servera en oskyldig skvallerhistoria mera intresserat än Lolotte, ingen en pikant anekdot mera oskyldigt än Titine.
Skalden Ebb kom gående i rasande fart längs promenaden. Han var ursinnig på kvinnor i allmänhet och på Geneviève i synnerhet. Kyrkomötet i Lyon, som med en enda rösts övervikt beviljade kvinnan en odödlig själ, hade bort tänka sig om två gånger, innan det fattade detta ödesdigra beslut. Ägg och havregröt fanns det en mera förnuftsvidrig diet för en man, som varit sent uppe? Bevisade den inte till full evidens, att det omtalade kyrkomötet hallå, vad stod på?
På andra sidan gatan kom en man drivande, en välklädd man av engelsk typ. Han åtföljdes av en likaledes välklädd ung pojke. Den äldre av de två hade höknäsa och sjukligt gul hy, pojken var lockig som en ung poet. Men det var inte deras ansikten som väckte Ebbs uppmärksamhet, det var deras förehavande. Pojken han kunde väl vara en aderton år eller så bar en spann och en klisterborste, hans ledsagare en bunt blodröda plakat. De hejdade sig vid en vägg. Den unge gjorde ett par drag med sin borste, den äldre höll upp ett plakat. I nästa nu satt det på sin plats. På avstånd kunde Ebb läsa orden: Oentligt Protestmöte. De bedömde eekten med ett hastigt ögonkast och gingo vidare.
Ebb visste inte, vad han skulle tro. Två engelsmän som klistrade upp plakat! Två välklädda, unga engelsmän! Det stred mot allt vad han trodde sig veta om rasen. Det fordrade nästan, att man tog reda på vad det var de protesterade mot! Men tanken på en morgontorr strupe segrade, och han skyndade vidare. Där var baren, och där var Titine!