“Nå gott, men låt mig se den vackra stenen än en gång – vill du?”
“Så gärna,” svarade Morell.
Han ringde och bad den inträdande domestiken att anmoda fröken Lilly att komma in i hans rum medtagande diamantetuiet.
Efter få minuter trädde också den unga flickan in.
Hon räckte leende fadern det svarta läderetuiet.
Direktör Morell tryckte på en fjäder och locket sprang upp.
Där låg den blåa stenen och avtecknade sig vackert mot den vita grunden.
“Låt mig se,” bad Mörling.
Han tog ut den, vände på den, höll den mot ljuset och lät den blixtra i alla dess facetter. Hans min uttryckte välbehag och glädje.
Men med ens stelnade dragen. Professorns ögon öppnades till en stirrande blick och han kastade den oroligt från diamanten än till Lillys, än till hennes faders ansikte.
Till slut sade han, i det han sköt glasögonen högt upp i pannan[26]:
“Morell, Morell, vad har du gjort?”
Direktören spratt till under det att den unga flickan visade en beundransvärd självbehärskning.
“Vad menar du?”
“Den blåa diamanten är stulen, Morell, den är stulen.”
En skribents penna är för trubbig och sendräktig för att hinna med att beskriva alla de skiftande stämningar, som inom loppet av få sekunder avspeglades i direktör Morells annars tämligen stereotypa drag. En tecknares stift skulle inte heller kunna återge dem – här om någonsin, vore just filmen det rätta reproduktionsmedlet. En hel värld av förvåning, bestörtning, tvivel, smärta och ursinne låg det i dessa minspel. Och till slut sade han dock endast dessa enkla ord:
“Säger du det?”
“På hedersord[27]. Denna blåa sten är inte densamma som den jag såg vid supén. Glansen, facetteringen, reflexen, storleken, färgen – allt är för en fackman så absolut olika, att något misstag är komplett omöjligt.”
“Men – snälle bror!”
“Är farbror alldeles säker?” undrade Lilly med väl spelad förfäran.
“Absolut, min flicka.”
“Och vad är att göra?”
“Sova på saken.”
“Sova – sova – du talar då som ett murmeldjur,” fräste direktören. “Vem tusan tror du kan sova när man blivit bestulen på en halv miljon kronor?”
Lilly vände sig hastigt bort – hon kom ihåg broschen, som nu saknade två blåa stenar, av vilka den ena låg i etuiet i diamantens ställe. Hon blev rädd att den kunde förråda hennes hemlighet och med en omärklig rörelse sköt hon den spetsrosett, som hängde ned från broschen, ett stycke upp, så att dess veck och spetsar skylde smycket.
Så vände hon sig mot professorn:
“Ja, så farbror kan säga – vem kan sova i natt?”
“Men snälla vänner, vad skulle man kunna göra i denna natt? Intet. Nej, vänta ni till i morgon, det är det enda riktiga.”
“Men, vad är att göra?” undrade direktören.
“Lås den gula budoaren väl och tillkalla i morgon bittida en detektiv,” sade professorn. “Och vad min sakkunskap som diamantkännare anbelangar, så står den till er disposition, kära vänner.”
“Men om vi aldrig finner diamanten mera?” sade direktor Morell.
Professorn skrattade.
“Du vet inte vad du säger, min bror,” sade han till slut. “En diamant är något annat än ett vanligt skiljemynt, må du tro. Tror du, att en person som först stulit en värdefull diamant, en person, som alltså vet dess oerhörda värde, skulle låta den slarvas bort, ånej, tjuven passar på sin diamant som om det var hans omistliga öga, min vän. Och jag tror, att en diamanttjuv inte har en sekunds lugn han grips av en febril oro, han vet inte, hur han bäst skall kunna gömma sin skatt – han flyttar och flyttar på den och intet gömställe är gott nog; sedan kommer den ohyggliga spänningen då han skall uppsöka köpare till den stulna juvelen. Då gratulerar jag honom! Överallt spanar detektiver, alla handlare med ädelstenar varskos ånej – att ni få tillbaka den blåa diamanten, på det sätter jag mitt ärliga, vetenskapliga namn i pant[28], men när, det blir en annan fråga.”
Lilly åhörde professorns föredrag och ju mer han talade om diamanttjuvens besvärligheter, desto obehagligare kände hon sig till mods.
Hu, nu blev hon ju själv en sådan där nervös, halvt ihjälskrämd tjuvgodsgömmare och hon anade, att den närmaste framtiden kanske inte alls kom att bli så trevlig, som hon tänkt sig den.
Om hon rent av skulle bekänna kort nu!
Men så slog det henne – det vore ju vansinne – detta var ju alls ingen[29] vanlig stöld, det var ju endast hennes egen diamant, som hon tagit i förvar, nej, förvisso kunde ingen, inte ens hon själv i sina drömmar, sammanlikna henne med en vanlig diamanttjuv, och tänk, hur många kulsprutor till Stockholms försvar det skulle bli av den halva miljonen, nej, nog visste hon en person, som skulle sova gott i natt och det var hon själv, fröken Lilly Morell.
Och med denna lovvärda föresats sade hon godnatt till sin far och professorn och gick upp på sina rum.
Kort efter försvann även Theodor Mörling och snart låg det Morellska huset mörkt och öde.
IV
En Hemsk Natt
Lilly Morells lilla våning i faderns hus utgjordes av en förtrollande täck salong och ett näpet sovrum och hon trädde in i detsamma[30] få minuter efter att hon bjudit den lärde diamantprofessorn godnatt.
Hon tände det elektriska ljuset och lät sig själv makligt sjunka ned i en bekväm emma. Så reste hon sig ånyo och gick bort till dörren, vars lås hon riglade; därpå såg hon efter, att de tunga dragdraperierna väl skyllde fönstren och slutligen återtog hon sin plats i den djupa fåtöljen.
Hur det är, så bildar en födelsedag ofta en utmärkt utgångspunkt för en massa betraktelser av olika slag, det tycker de flesta människor, de behöver inte endast vara damer och nyss fyllda tjugu år.
Lilly Morell bildade heller intet undantag från regeln[31] och knappast hade hon satt sig, innan hon försiktigt förde handen innanför barmen och tog fram en sammanvikt näsduk, vecklade ut den och blottade i dess inre den blåa diamanten. I det hon tog upp den och lät den blixtra i ljusskenet blev denna blåa punkt till toppen av hennes levnads pyramid och hon började sakta att låta tankarna glida ned efter dess sluttande sidor helt tills de nådde foten och hon stod många år tillbaka i tiden.
Därifrån kommenderade hon åter minnena att stiga uppåt.
Hon mindes sin skolgång, avslutad med de engelska och franska pensionerna och hon såg liksom ett svart band bland rosorna, som hängde samman med den dyrbara moderns bortgång.
Så flög tankarna långt bort till farbror Petter, som sänt den blåa diamanten och från honom gick de till Arthur Richter.
Men i och med detsamma var hon åter i nutiden, hade i tankarna klättrat uppför livspyramidens alla avsatser och stod åter vid dess strålande, blå toppunkt – diamanten.
Så rann henne professor Mörlings ord i minnet, de orden han yttrat om diamanttjuvens faror och oro och en hemsk stämning grep henne.
Hon betraktade åter diamanten. Det var som om den brände hennes hand. Om hon skulle lägga tillbaks den. Omöjligt. Hennes far hade nog redan låst in den falska efterapningen. Nej, hon skulle hålla ut, hon skulle utföra det hon tänkt på, men hur? I morgon gick väl saken till detektiva polisen, och sedan blev det nog svårt att lyckas få diamanten såld. Nå, kom tid, så kom råd med, hon fick bida och se.
Ah, nu hade hon sättet, hon skulle resa. Ute i de stora världsmetropolerna skulle det gå lätt nog att placera den blåa diamanten, hennes språkkunskaper var de bästa, både Londons och Paris marknader skulle stå henne öppna och hjälpte inte de, kunde Bryssel, Berlin och Wien få supplera, ja varför inte Chicago och New York? Bah, det skulle gå som en dans[32], bara inte…
Hon blev alldeles het.
Bara inte det kunde tänkas, att hon, när hon bjöd ut diamanten, blev bespejad av personer, som i sin tur kom att försöka att lista den från henne, då fick hon ju genomgå den ohyggligaste ängslan.