Hon stirrade återigen ner på den där satans linjen. Den krävde att signeras. Men ändå tvekade Lacey. Hennes hjärna verkade ha fastnat på hennes nya namn.
Jag kanske bara kan skippa efternamn helt och hållet, tänkte hon sarkastiskt. Jag skulle kunna vara Lacey Fay, som någon slags popstjärna. Hon kände en bubblande hysteri i bröstkorgen. Men varför sluta där? Jag skulle kunna byta namn till vad som helst för några dollar. Jag skulle kunna bli – hon såg sig omkring efter inspiration och lät ögonen landa på den fortfarande orörda kaffekoppen på bordet framför henne – Lacey Fay Cappuccino. Varför inte? Prinsessan Lacey Fay Cappuccino!
Hon brast ut i skratt, slängde bak huvudet med glansiga, svarta hårlockar som guppade och nästintill röt mot taket. Men ögonblicket var kort och skrattet tog slut lika fort som det hade börjat. Tystnad fyllde den vanligtvis tomma lägenheten.
Kvickt kluddade Lacey sin namnteckning på skilsmässopappret. Nu var det gjort.
Hon tog en klunk av kaffet. Det var kallt.
*
På väg mot jobbet som vanligt klev Lacey på den trånga tunnelbanan som gick mot kontoret där hon arbetade som assistent för en inredningsarkitekt. Klackar, handväska, ingen ögonkontakt; Lacey var precis som vilken annan pendlare som helst. Förutom att hon inte var det. För, utav den halva miljonen människor som för tillfället åkte genom New Yorks tunnelbanor den morgonen, var hon den enda som hade serverats skilsmässopapper den morgonen – så kändes det i alla fall. Hon var den senaste medlemmen i Den Sorgsna Klubben För Frånskilda.
Lacey kände hur tårarna trängde sig fram. Hon skakade på huvudet och tvingade tankarna mot lyckligare ting. De hamnade direkt i Wilfordshire, på den där fridfulla men vilda stranden. I ett plötsligt, levande minne, såg Lacey havet och kände den salta luften. Hon mindes glassbilen med sin otäckt klingande vinjett och deras pommes frites – chips, hade pappa sagt att britterna kallade det – som kom i små frigolitbägare med en liten trägaffel och alla fiskmåsar försökte stjäla dem ifrån henne så fort hennes koncentration svajade. Hon tänkte på sina föräldrar, på de leenden de hade burit den semestern.
Hade allt varit en lögn? Hon hade bara varit sju och Naomi hade varit fyra; ingen av dem var gamla nog att märka av nyanserna hos vuxnas känslor. Hennes föräldrar hade uppenbarligen varit bra på att dölja saker, för allt var fullständigt normalt ända tills det över en natt blivit förödande.
De hade verkligen sett lyckliga ut då, tänkte Lacey, men för den yttre världen hade säkert hon och David det också. De hade det. I sin fina lägenhet med välbetalda, tillfredsställande jobb. Bra hälsa. Det enda som saknades var de där jäkla barnen som så plötsligt blivit viktiga för David. Faktum var att det hade varit lika abrupt som när hennes pappa stack. Det kanske var en manlig sak. Ett plötsligt eureka-ögonblick där man tog ett beslut som aldrig kunde vändas, så att allt som stod i vägen fick brinna ner – varför lämna någonting oskatt?
Lacey lämnade tunnelbanestationen och gick tillsammans med en hop andra människor genom New York Citys gator. Hon hade kallat New York för sitt hem hela sitt liv. Men nu tycktes det kvävande. Hon hade alltid älskat hur högt tempo det var, för att inte tala om arbetslivet. New York var helt och hållet hon. Men nu blev hon överväldigad av en längtan efter att något skulle förändras radikalt. Längtan efter en nystart.
Medan hon passerade de sista kvarteren innan kontoret, drog hon fram mobilen från handväskan och ringde Naomi. Hennes syster svarade efter första signalen.
”Allt okej, gumman?”
Naomi hade nervöst väntat på att skilsmässopapperna skulle komma, därav det snabba svaret trots att det var tidigt. Men Lacey ville inte diskutera skilsmässan.
”Minns du Wilfordshire?”
”Va?”
Naomi lät trött. Som ensamstående mamma åt Frankie, världens ostyrigaste sjuåriga pojke, var det väntat.
”Wilfordshire. Sista semestern medan mamma och pappa var tillsammans.”
En stunds tystnad följde.
”Varför frågar du mig?”
Precis som deras mamma hade Naomi tagit ett tysthetslöfte angående allt som hade med deras pappa att göra. Hon var yngre när han stack och hävdade att hon inte hade några minnen alls av honom, så varför slösa energi på att bry sig om hans frånvaro? Men efter för många shots en fredagskväll, hade hon erkänt hur tydligt hon mindes honom, hur ofta hon drömde om honom och att hon hade ägnat hela tre år av terapi åt att beskylla hans övergivande för allt som gått fel i hennes förhållanden i vuxen ålder. Naomi hade hoppat på karusellen för passionerade, kaotiska förhållanden när hon var fjorton och hade aldrig hoppat av. Naomis kärleksliv gjorde Lacey yr.
”De kom idag. Papperna.”
”Åh, gumman. Jag är ledsen. Är du – FRANKIE LÄGG NER DEN DÄR, FÖR GUDS SKULL!”
Lacey ryckte till och höll mobilen bort från örat medan Naomi skällde sina dödshot mot Frankie om han inte slutade göra vad det nu var han inte fick göra.
”Förlåt, gumman,” sa Naomi, återigen med samtalston. ”Är du okej?”
”Det är lugnt.” Lacey pausade. ”Nej, det är faktiskt inte lugnt. Jag känner mig impulsiv. På en skala från ett till tio, hur galet vore det att skolka från jobbet och ta nästa flyg till England?”
”Eh, typ elva? De kommer att avskeda dig.”
”Jag kan be om ledigt för en personlig kris.”
Lacey kunde praktiskt taget höra Naomi himla med ögonen.
”Från Saskia? Verkligen? Tror du att hon ger dig en dag för dig själv? Kvinnan som tvingade dig att jobba förra julafton?”
Laceys läppar vred sig i bestörtning, en gest hon hade ärvt från sin pappa, enligt hennes mamma. ”Jag måste göra nånting, Naomi. Jag känner mig kvävd.” Hon drog på polotröjans krage som plötsligt kändes som en snara.
”Självklart känner du så. Ingen beskyller dig för det. Men gör inget förhastat. Jag menar, du valde din karriär över David, så riskera den inte.”
Lacey stannade upp och rynkade förvirrat pannan. Var det så Naomi hade tolkat situationen?
”Jag valde inte min karriär över honom. Han gav mig ett ultimatum.”
”Se det hur du vill, Lace, men… FRANKIE! FRANKIE, JAG SVÄR—”
Lacey var vid kontoret. Hon suckade. ”Hejdå, Naomi.”
Hon lade på och stirrade upp på det höga tegelhuset åt vilket hon hade ägnat femton år av sitt liv. Femton år åt jobbet. Fjorton åt David. Det var väl ändå dags att ägna något åt sig själv? Bara en liten semester. En resa över minnesfältet. En vecka. Två veckor. En månad, högst.
Med en plötslig känsla av beslutsamhet marscherade Lacey in i byggnaden. Hon hittade Saskia lutad över en dator, skällande befallningar åt en av de skräckslagna praktikanterna. Innan hennes chef ens hann säga ett ord till henne, höll Lacey upp handen för att stoppa henne.
”Jag tänker ta lite egentid,” sa hon.
Hon hann se Saskia blänga innan hon vände på klacken och marscherade ut, samma väg som hon kom.
Fem minuter senare bokade Lacey ett flyg till England.
KAPITEL TVÅ
“Du har härmed blivit galen, syrran.”
”Älskling, du beter dig irrationellt.”
”Mår moster Lacey bra?”
Orden från Naomi, deras mamma och Frankie spelades om i Laceys huvud när hon klev av planet ner på Heathrowflygplatsens asfalt. Hon kanske var galen som hoppade på första bästa flyg från JFK och spenderade sju timmar på planet utan mer än sin handväska, sina tankar och en tygkasse med kläder och toalettartiklar hon hade köpt på flygplatsens butiker. Men att vända ryggen åt Saskia, New York och David, gjorde henne upprymd. Det fick henne att känna sig ung. Bekymmerslös. Äventyrlig. Modig. Faktum var att det hade påmint henne om den Lacey Bishop hon varit f.D. (före David).