”Som jag sa, det är lite sjaskigt,” sa Ivan medan Lacey tassade längre in.
Hon befann sig i ett vardagsrum. Tre av väggarna bar tapeter i ett mint- och vitrandigt mönster som höll på att suddas ut med tiden, medan den fjärde avslöjade tegelstenen under. Ett stort utbuktat fönster såg ut över havet, med en inbyggd sittplats alldeles under. En vedspis med ett högt, svart skorstensrör ockuperade hela det ena hörnet, med en stålhink bredvid sig, fylld med ved. Resten av väggen togs upp av en träbokhylla. Soffan, fåtöljen och fotstödet matchade allihop och såg ut att vara original från fyrtiotalet. Allt behövde dammas av men för Lacey gjorde det bara stället ännu mer perfekt.
Hon snurrade runt och såg på Ivan. Han såg ängslig ut inför hennes bedömning.
”Jag älskar det!” utbrast hon.
Ivans ansiktsuttryck omvändes till förvåning (med en smula stolthet, märkte Lacey).
”Åh!” ropade han. ”Vilken tur!”
Lacey kunde inte hindra sig själv. Fylld med upprymdhet skyndade hon sig till vardagsrummet och försökte ta in varenda liten detalj. På den dekorerade, mönsterkarvade träbokhyllan stod ett par deckarböcker, vars sidor var skrynkliga av ålder. En sparbössa i porslin, formad som ett får, och en klocka som inte längre tickade stod på hyllan under och på botten var en samling ömtåliga porslinstekannor. Det var som om en antikälskares dröm blivit verklighet.
”Kan jag kolla resten?” frågade Lacey och kände hur hjärtat svällde.
”Gör det,” svarade Ivan. ”Jag går ner i källaren och fixar värmen och vattnet.”
De gick ut i en mörk liten korridor och Ivan försvann genom en dörr under trappan medan Lacey fortsatte in i köket. Hennes hjärta slog med nervös förväntan.
När hon klev in över tröskeln, drog hon efter andan.
Köket såg ut som något från ett viktorianskt museum. Det fanns en gammal modell av en AGA-spis, kastruller och stekpannor i mässing som hängde från krokar i taket och ett stort knivblock i mitten. Genom fönstren såg Lacey en stor gräsmatta. På andra sidan av de eleganta glasdörrarna fanns en altan där ett rangligt bord och ett set med stolar hade ställts ut. Lacey kunde se framför sig hur hon satt där och åt nybakade croissanter från bageriet tillsammans med ekologiskt peruanskt kaffe från kaffebutiken nedanför.
Plötsligt drogs hon ur sin dagdröm av ett högljutt slammer. Det kom från under hennes fötter; hon kände golvplankorna vibrera.
”Ivan?” ropade Lacey och gick tillbaka till korridoren. ”Är allt som det ska?”
Hans röst färdades genom den öppna källardörren. ”Det är bara rören. Jag tror inte att de har använts på flera år. Det kan ta ett tag för dem att komma till rätta.”
Ännu en hög duns fick Lacey att hoppa till. Men nu när hon visste om den ofarliga orsaken kunde hon inte låta bli att skratta.
Ivan kom upp från källartrappan.
”Då var det fixat. Jag hoppas inte det tar allt för länge för rören att bli tysta,” sa han, på sitt oroliga sätt.
Lacey skakade på huvudet. ”Det hör till charmen.”
”Så, du kan stanna här så länge du behöver,” tillade han. ”Jag håller ögon och öron öppna och säger till om något av hotellen får lediga rum.”
”Oroa dig inte,” sa Lacey. ”Det här är precis vad jag inte visste att jag letade efter.”
Ivan visade upp ett blygt leende. ”Så är en tia per natt okej?”
Laceys ögonbryn flög upp till hårlinjen. ”En ’tia’? Det är väl, typ, tolv dollar eller nåt?”
”För mycket?” avbröt Ivan med glödröda kinder. ”Skulle en femma vara bättre?”
”För lite!” utbrast Lacey, medveten om att hon prutade uppåt i stället för nedåt. Men det löjligt låga priset skvallrade om att han var van vid rena rama stölden – Lacey skulle inte utnyttja en sådan rar, tafatt man, som räddat henne ur sin ”prinsessa i nöd”-kris. ”Det finns två sovrum, det är vintage. Det får plats en hel familj här. Bara det har dammats och polerats lite skulle du kunna tjäna flera hundra dollar per natt på det här stället.”
Ivan verkade inte veta var han skulle lägga blicken. Uppenbarligen gjorde pengasnack honom obekväm; ännu mer bevis, tänkte Lacey, på att han inte var ämnad att vara affärsman. Hon hoppades inte att någon av hans inneboende utnyttjade honom.
”Tja, ska vi säga femton per natt, då?” föreslog Ivan. ”Jag kan skicka hit någon som städar upp.”
”Tjugo,” svarade Lacey. ”Och städa, det kan jag göra själv.” Hon log och höll fram handen. ”Ge mig nyckeln nu. Jag godtar inte ett nej.”
Den röda färgen hade spridits från Ivans kinder till hans öron och nacke. Han gav en liten nickning och lade bronsnyckeln i Laceys handflata.
”Mitt nummer står på visitkortet. Ring om något går sönder. Eller snarare, när något går sönder.”
”Tack,” sa Lacey uppriktigt med ett litet skratt.
Ivan gick.
Nu när hon var ensam, fortsatte Lacey till övervåningen för att utforska mer. Mastersovrummet låg vid husets framsida med havsutsikt och balkong. Även detta såg ut att komma från ett museum, med sin stora dubbelsäng i mörkt trä och matchande garderob, som var stor nog att leda vägen till Narnia. Det andra sovrummet låg längst bak i huset och blickade ut över gräsmattan. Toaletten var separat från sovrummet i sitt eget lilla rum, knappt ens i garderobsstorlek. Badkaret var ett vitt tassbadkar med bronsfötter. Det fanns ingen separat dusch, bara ett tillägg på badkarets kran.
Lacey återvände till mastersovrummet och sjönk ner på dubbelsängen. Det var första gången hon hade ett ögonblicks ro att reflektera över den svindlande dagen hon hade haft och nu kände hon sig nästan i chock. I morse hade hon varit i ett fjortonårigt äktenskap. Nu var hon singel. Hon hade varit en upptagen affärskvinna i New York City. Nu var hon i en klippstuga i England. Vad spännande! Vad exalterande! Hon hade aldrig gjort något så fräckt i hela sitt liv – och nog kändes det underbart!
Rören gav ifrån sig en högljudd smäll och Lacey pep till. Men en sekund senare brast hon ut i skratt.
Hon lutade sig tillbaka i sängen, stirrade upp på sängtakets tyg ovanför henne, lyssnade på vågornas brus när de slog upp mot klipporna. Ljudet drog fram en plötslig, tidigare bortglömd barndomsfantasi om att bo bredvid havet. Vad ironiskt det var att hon hade glömt bort hela drömmen. Om hon inte hade återvänt till Wilfordshire, hade den kanske lämnats begravd i hennes sinne, dömd att aldrig plockas fram. Hon undrade vilka fler minnen som kunde lockas fram av att hon var här. I morgon när hon vaknade kanske hon kunde utforska staden lite och se vilka ledtrådar som fanns gömda.
KAPITEL TRE
Lacey väcktes av ett konstigt ljud.
Hon sköt upp i sängen med en sekunds förvirring över det obekanta rummet, som bara lystes upp av den tunna strimman dagsljus mellan gardinerna. Det tog en stund att ställa om hjärnan och minnas att hon inte längre var i sin lägenhet i New York City, utan en stenstuga i Wilfordshires engelska klippor.
Där kom ljudet igen. Det var inte slamret av rören denna gång; det var något helt annat, något som tycktes komma från ett djur.
Lacey undersökte mobilskärmen med suddiga ögon och såg att klockan var lokaltid fem på morgonen. Med en suck drog hon sin trötta kropp ur sängen. Jetlag satte sig direkt som en tyngd i hennes armar och ben när hon barfota tassade fram till balkongdörren och drog undan gardinerna. Där var klippkanten och havet som sträckte ut sig mot horisonten tills den mötte en klar och molnfri himmel som alldeles precis börjat bli blå. Hon såg inga djur att skylla ljudet på där på framsidan och när det lät igen, lyckades Lacey följa ljudet till husets baksida.
Hon drog på sig morgonrocken som hon hade kommit ihåg att köpa i sista sekund på flygplatsen och gick ner för den knarrande trappan för att undersöka. Hon gick direkt till baksidan och in i köket där de stora glasfönstren och glasdörren gav en ostörd utsikt över bakgårdens gräsmatta. Där fann hon till slut ljudens ursprung.