Det stod en hel flock får i trädgården.
Lacey blinkade. Det måste ha varit minst femton! Tjugo. Kanske fler!
Hon gnuggade ögonen men när hon öppnade dem igen var alla de fluffiga varelserna kvar, gnagde på gräset. En av dem lyfte huvudet.
Lacey fick ögonkontakt med fåret i en stirrtävling tills den till slut tippade huvudet bakåt och släppte lös ett utdraget, högljutt, jämmerligt bräkande.
Lacey brast ut i fniss. Hon kunde inte tänka sig ett bättre sätt att börja sitt nya liv e.D. på. Att vara här i Wilfordshire kändes plötsligt inte som en semester längre, utan snarare ett uttryck för hennes avsikt: att ta tillbaka sitt gamla jag – eller kanske ett helt nytt jag, ett hon inte hade mött än. Vad än känslan var, satte det bubblor i hennes mage som sprack som om det vore champagne (eller kanske bara jetlag – så visst hennes interna klocka visste, hade hon precis fått en riktigt generös sovmorgon). Hur som helst, kunde Lacey inte vänta på att få börja dagen.
Hon fylldes med en plötslig entusiasm för äventyr. I går hade hon vaknat till de vanliga ljudet av New York Citys trafik; idag till ljudet av ändlöst bräkande. I går hade hon känt lukten av tvätt och rengöringsprodukter; idag kände hon damm- och havsdoft. Hon hade tagit det familjära i livet och låtit det sprängas. Som nyskild kvinna verkade världen för första gången tillgänglig för henne. Hon ville utforska! Upptäcka! Lära! Plötsligt fylldes hon med en entusiasm för livet som hon inte hade känt sedan… tja, sedan innan hennes pappa lämnade henne.
Lacey skakade på huvudet. Hon ville inte tänka på ledsna saker. Hon var fast besluten att inte låta någonting förstöra hennes nyfunna glädje. I alla fall inte idag. Idag skulle hon greppa den känslan och hålla den hårt. Idag var hon fri.
I ett försök att hålla tankarna borta från sin kurrande mage testade Lacey att duscha i det stora badkaret. Hon använde det slangliknande tillägget som satt fast på kranen för att spola kroppen, liksom man gör en lerig hund. Vattnet skiftade från varmt till iskallt utan varning då och då och rören lät klang-klang-klang under hela duschen. Men den direkta mjukheten i vattnet, jämfört med skarpheten hon var van vid i New York, kunde liknas med att smeta en dyr fuktkräm över hela kroppen och Lacey njöt av det, till och med när det kalla vattnet fick hennes tänder att skallra.
När flygplatssmutsen och storstadsavgaserna var borta från hennes hud – och gjorde den fullständigt glansig – torkade hon sig och klädde sig i plaggen hon hade köpt på flygplatsen. Det stod en enorm spegel på insidan av Narniagarderobens ena dörr som Lacey kunde bedöma sin utstyrsel i. Den var inte fin.
Hon grimaserade. Hon hade valt kläder från en strandbutik på flygplatsen med resonemanget att något avslappnat skulle passa bäst till hennes havskustssemester. Strand-avslappnat var hennes avsikt, men detta såg mest bara begagnat ut. De beigea byxorna satt något snävt, den vita bomullströjan var som ett tält och de tunna båtskorna var ännu mindre passande för kullerstensgator än hennes klackar hade varit! Hon fick ha ”inhandla några anständiga kläder” som högsta prioritet idag.
Laceys mage kurrade.
Näst högsta prioritet, tänkte hon och klappade sig på magen.
Hon begav sig ner med vått hår som droppade ner för ryggen, svängde in i köket och såg genom fönstret att bara några eftersläntrare stod kvar av morgonens fårflock. Hon undersökte köksskåpen och kylen som alla visade sig vara tomma. Det var fortfarande för tidigt för att bege sig ner till staden och hämta nybakat frukostbröd från bageriet på huvudgatan. Hon fick hitta något sätt att få tiden att gå.
”Få tiden att gå!” utbrast Lacey högt med glädjefylld röst.
När hade hon senast haft tid över? När hade hon någonsin tillåtit sig själv friheten att slösa tid? David var alltid så organiserad med den lilla tid de hade över. Gymmet. Brunch. Familjeaktiviteter. Drinkar. ”Fritiden” var alltid fullbokad. Lacey fick en plötslig uppenbarelse; själva planerandet av fritiden motsade friheten i det. Genom att låta David planera och diktera vad de gjorde med sin tid hade hon tagit på sig en tvångströja av sociala skyldigheter. Ögonblicket av klarhet träffade henne på ett vis som nästan liknade en buddhistisk upplysning.
Dalai lama skulle vara så stolt över mig, tänkte Lacey och klappade fröjdfullt ihop händerna.
Just då bräkte fåren ute på gården. Lacey bestämde sig för att nyttja hennes nyfunna frihet åt att spela amatördetektiv och ta reda på var fåren hade kommit ifrån.
Hon öppnade glasdörrarna och gick ut på altanen. Morgonens havsspray lade sig över hennes ansikte när hon gick längs trädgårdens lilla stig mot de två pälsbollarna som fortfarande stod och åt hennes gräs. När de hörde henne närma sig travade de klumpigt iväg utan någon som helst elegans och försvann genom en glugg i buskarna.
Lacey gick fram och kikade genom gluggen där hon såg en annan trädgård bortom det tjocka buskaget, fylld med klara blommor. Hon hade alltså en granne. I New York City hade hennes grannar varit asociala. Professionella sambos precis som hon och David, vars liv bestod av att lämna lägenheten innan soluppgången och komma hem efter solnedgången. Men denna granne, från den vackert omhändertagna trädgården att döma, njöt av ett härligt liv. Och hade får! Det fanns inte ett enda husdjur i Laceys gamla lägenhetshus – upptagna affärstyper hade inte tid för djur och inte heller lusten att dras med fällande hår eller bondgårdslukter. Så underbart det var att nu få bo så nära naturen! Till och med lukten av fårgödsel var en välkommen kontrast till hennes superstädade lägenhetshus i NYC.
När hon ställde sig upp igen märkte hon en nött gräsplätt, som en stig bildad av otaliga steg. Den ledde förbi buskaget mot klippkanten. Där stod en liten grind, praktiskt taget uppslukad av växterna. Hon gick fram och öppnade den.
En rad trappsteg hade karvats in i klippans sida som ledde ner till stranden. Det var som taget från en sagobok, tänkte Lacey, förtjust då hon försiktigt begav sig ner för stegen.
Ivan hade inte ens nämnt att hon hade en direkt gång till stranden från stugan, att om hon fick en längtan efter sand mellan tårna, kunde hon få det inom några minuter. Tänk att hon hade varit så nöjd över att bo på två minuters gångavstånd till tunnelbanan i New York.
Lacey tog sig ner för de ojämna trappstegen tills de tog slut ungefär en meter från stranden. Hon hoppade ner. Sanden var så mjuk att hennes knän lätt tog emot dunsen trots avsaknaden av stötdämpning i hennes billiga flygplatsskor.
Lacey tog ett djupt andetag och kände sig fullständigt vild och bekymmerslös. Den här delen av stranden var folktom. Fläckfri. Det måste ha varit för långt från alla butiker i staden för folk att promenera hit, antog hon. Det kändes nästan som hennes eget privata strandområde.
Hon såg åt det håll staden låg och fann en kaj som sträckte sig ut mot havet. Hon slogs omedelbart av minnet av att spela karnivalspel och den högljudda arkaden där deras pappa hade låtit dem spendera sina två pund. Det fanns en bio vid kajen också, mindes Lacey, exalterad över fragmenten av minnen som återvände till henne. Det var en liten åtta-sitsare som knappt hade ändrats sedan den byggdes, med mjuka, röda sammetsstolar. Deras pappa hade tagit med henne och Naomi för att se en obskyr japansk tecknad film där. Hon undrade hur många fler minnen hennes resa till Wilfordshire skulle dra fram. Hur många fler luckor i hennes minne skulle fyllas av att vara här?